VÄNTAN OCH VÄNTAN

"För att helt förstå en annan människa ska man ha gått en mil i hennes/hans skor..."

Nja, så helt lätt är det inte att försöka gå i varandras skor... I stället går vi hand i hand, min man och jag,  och delar samma hopp, samma oro och samma känsla av att stå bredvid...

Nu är det två veckor sedan jag gjorde bronkoskopin, och mina tankar far likt en hop förtorkade och förvirrade bruna höstlöv, som planlöst driver omkring en gråmulen höstdag, i hopp om att hitta lugnet, att stilla sej.

Första natten efter bronkoskopin sov jag lugnt i efterdyningarna av bedövningsmedel och lugnande...Men sen kom nätterna med olidliga och panikartade hostattacker... Jag satt och gick nätterna igenom, och när attackerna kom rusade jag till toaletten medan kisset rann utefter benen, och det kändes som om jag hela min kropp vändes ut och in och gick sönder! På måndagsmorgonen var jag totalt slut, både fysiskt och psykiskt, och ringde sjukhuset... Blev lovad att en läkare skulle ringa mej strax efter fyra, och en minut efter fyra ringde den läkare som varit nere och rotat i mina lungor. Ett av proven visade att jag hade en tillväxt av bakterier i lungan, så blev genast ett besök på apoteket, där jag hämtade ut en åttadagarskur med antibiotika. Mycket långsamt har jag återhämtat mej, men än sitter trötthetskänslan i...

Men så härom natten när jag låg och funderade och kände mej eländig,, så tänkte jag, att i morgon åker jag in till IKEA och köper tyg till myssängen som vi har i uterummet/balkongen... Ock tänk, jag hittade det färgsprakande TYGET som gjorde mej så glad, och som av en händelse hette/heter tyget LEVA!!! Sen blev det några timmar vid symaskinen, allt medan Arne sysselsatte sej med "utedelen" av balkongen.

Och den gula kudden som jag målade/sydde för tio år sedan,  fick förstås sin plats i sängen, som en påminnelse om den tid som varit, då fåren betade i hagarna på Lammkullen.

Och så var jag ju förstås bara tvungen att köpa några pelargonier, när jag ändå var i "stan"!

Å, jag älskar pelargonier!!!

Så går dagarna och livet i en evig väntan och väntan... Väntan på besked...

Igår fick svar på mitt cellprov... Man hinner tänka ganska mycket efter det att läkaren ringt upp och uttalat orden "svar på cellprovet"... "Det visar ingenting särskilt" sa han och tillade snabbt, "men det kan vara en tumör i alla fall, så nu skickar jag en remiss till Linköping, så får läkarna där ta ställning till vad som ska göras..."

Tills dess så går livet så sakteliga sin gång, och vi glädjs åt små vardagliga saker, som att t.ex. få låna "barnbarnshunden", den gosiga och sällskapliga Svea...

Svea är en Brichon Havanais och väger just för tillfället två kilo, är tre månader gammal och är alldeles förföriskt gosig!

                                                                                        Inga-Lill

 

CREA DIEM

Så går dagarna; sekunderna blir till minuter... minuterna blir till timmar... i en oändlig sträcka av tid... Och vi skapar våra  liv utefter de förutsättningar vi har; CREA DIEM, Skapa Dagen...

 

Nu har Arne väckt den vinterslumrande balkongen till liv, han slipar och sågar så spån och flisor yr!! Vi köper brädor, masonit, färg, lister, spikar... Så kommer Världens Bästa Jonathan cyklande för att ge morfar en hjälpande hand.

Jag putsar fönster och planterar penséer, men får förstås kånka in alla krukor på kvällen, för att rädda dem undan den iskalla natten! Och så ut på morgonen igen!

Och stundtals njuter jag av en god bok och A Nice Cup Of Tea i eftermiddagssolen, på den ofärdiga balkongen...

Och vi styr kosan till barn/barn och äter tacos, Arne "knorrar" lite, tacos är inte hans favoritmat precis! Dagen efter kommer barn och barnbarn till oss och äter karréstek med äppelmos och chokladpudding med vispgrädde. Dé är grejer dé! säger Arne mellan tuggorna!

Det känns allt lite äckligt att vara på främmande mark, tycker den ursöta lilla Svea, (en 10 veckors Brichon Havanais) och hittar lillmatte Ebbas fötter under bordet...

Och jag köper ett rosenträd till min lilla mamma...

 

...så ringer telefonen, det är "min"lungläkare: "Vi är några läkare som tittat på dina röntgenbilder, men vi vet inte riktigt vad det är,så därför ska du göra en bronkoskopi!" Och plötsligt känner jag att jag är på väg in i den där dimmiga bubblan, men tar mej snabbt ut igen... "Tack för att du ringde" säger jag, och plötsligt känner jag hur jag tappar fotfästet, hur jag faller. Men så finns de där, mina nära, kära och vänner... och de lyssnar, och de tar tag i mej och lyfter mej uppåt igen!

 

Jag fick omgående en tid för att göra en bronkoskopi, så idag kl.9 var jag på plats på Medicinklinikens Dagvårdsavdelning, och jag var allt lite skakis... Men jag blev så drogad och fick en "lättsövning", så jag kände absolut ingenting! Tack sjukvården! 

I går kväll, då vi lagt oss, säger Arne: "Jag tycker allt att det lite skönt att det INTE är JAG, som ska göra den där undersökningen!" Och jag svarade:"Ja, tänk ALLA undersökningar m.m. som gjort, nu slipper du, nu är det min tur och jag FÖRSTÅR precis hur du känt/känner..."

Om några veckor får jag svar... det känns lite oroligt förstås, samtidigt som det jag får veta vad "det" är och kunna "jobba" utefter det!

Ock tänk, nu i eftermiddags strax efter det jag kommit hem från sjukhuset, så ringde "min" läkare från Norrahammars Vårdcentral, och undrade hur jag mådde... Så glad jag blev,  härligt att veta att hon verkligen bryr sej!

CREA DIEM!

                                        Inga-Lill

 

 

UR DIMMAN-IN I SOLSKENET!

För nästan exakt två veckor sedan fick jag (Inga-Lill) ett telefonsamtal från Norrahammars Vårdcentral; ett samtal som jag hade bävat inför; "Jag har resultatet från din skiktröntgen på dina lungor här, du har en förändring på din högra lunga." Det kändes som om jag tappade fotfästet och gled in i en dimmig bubbla... Skulle jag ha lungcancer!? Jag som aldrig varit i närheten av en cigarett, det är ju äldre storrökande herrar som brukar drabbas av, inte jag!!!

Bara en timma tidigare hade jag stått på Förskolans gård och pratat med enhetens  rektor; "Hur ser du på framtiden?!", sa hon lite skämtsamt. "Jo", svarade jag, "jag ser ljust på framtiden! Jag tar vikariatet april ut!" "Tack", sa hon och försvann ut genom grinden...

En timma senare kom så telefonsamtalet och då packade jag ner alla mina grejer i min kasse, nu kändes det totalt oväsentligt att jobba och tjäna pengar, nu ville jag bara hem... Hem till alla dom som betydde allra mest för mej... Det var dom som så klart framträdde, mina nära och kära och vänner, att min jacka inte var av senaste snitt eller att byxorna stramade över magen var helt ointressant...

...och de kommande veckorna jag kräktes ut min oro, min sorg, ångest och förtvivlan till alla de som orkade lyssna...

... och det orkade de ALLA, och de lyssnade om och om igen...och genom sitt lyssnande lindrade de min oro, ångest och förtvivlan.

På natten grät jag; Jag vill inte dö, jag vill inte dö! Och min älskade man fanns där och han höll om mej och tröstade...

Och först  nu förstod jag hur Arne känt/känner det inför alla sina resor till Akademiska Sjukhuset i Uppsala; inför alla dessa  besked som han får/fått... Och först nu förstod jag, att det är en himmelsvid skillnad mellan att stå bredvid och försöka uppmuntra och stödja, och att vara den som får beskedet...

Tänk, det tog 28 år för mej att förstå! Men det är ju inte så konstigt, man kan inte helt förstå det man inte upplevt själv!

En natt planerade jag min begravning; och det blev till slut ganska komiskt, och det var inte att vi till slut skrattade... "Jag vill ha en vanlig kistbegravning" sa jag "Nä"sa Arne "jag tycker det är så jobbigt när man sänker ner kistan i jorden" "Men det där med att kremeras" fortsatte jag, " det kan ju inte va så kul att åka in där i värmen!" "Är det bättre att ha en massa maskar som kryper på en då!" undrade Arne... "Men dom kommer ju inte på direkten när man kommer ner i jorden, man hinner ju dö först liksom..." Diskussionen blev nu lite smått komisk, så vi avslutade det hela.

 

Så kom då dagen idag, när jag skulle till Sjukhuset och träffa en lungläkare. Uttröttad efter en sömnlös natt, stapplade jag upp tidigt på morgonen full av oro... Min mobil låg på bordet och jag såg att det kommit ett SMS sent på kvällen innan... Det var från en av det mest betydelsefulla människorna i mitt liv, nämligen mitt barnbarn Amanda..."Hej mormor! Skulle bara säga att jag tänker jättemycktet på dej har bett att det ska gå så bra det kan i morgon... Du är världens bästa mormor! Älskar dej massvis! Puss och kram!" Det utlöste genast gråtknappen förstås!

 

Det kändes som om jag skulle kräkas när vi kom till Lungmedicinkliniken, men se där fanns min kloka och förnuftiga svägerska... (som jobbar där) och efter att ha pratat med henne så kändes det genast lite bättre... och när Arne och jag en stund senare satt öga mot öga med en lugn och kunnig lungläkare, och jag fick beskedet "Det är inget oroväckande", så kändes det som musik i mitt inre och en mycket tung sten lämnade mej med orden "Är det verkligen sant!?"

"Något" finns dock på lungan, och det ska förstås utredas, men just nu känns livet helt annorlunda mot vad det gjort de senaste två veckorna...

 

TACK ALLA UNDERBARA MÄNNISKOR SOM STÅTT VID MIN SIDA OCH LYSSNAT OCH OCH STÖTTAT... NI ÄR GULD VÄRDA!

 

 

Igår, när jag som hastigast sprang in på ICA, så fick jag se Olivträdet! Finns det något vackrare än ett Olivträd! Nå´n idé att köpa det, undrade mitt inre jag... Jo men det klart! För hur var det den där visa människan sa? Jo... "Om världen så går under i morgon, så planterar jag mitt äppelträd i dag!" 

För mej blev det ett olivträd!!!

KRAM PÅ ER!!! 

                                                Inga-Lill