VÄNTAN OCH VÄNTAN

"För att helt förstå en annan människa ska man ha gått en mil i hennes/hans skor..."

Nja, så helt lätt är det inte att försöka gå i varandras skor... I stället går vi hand i hand, min man och jag,  och delar samma hopp, samma oro och samma känsla av att stå bredvid...

Nu är det två veckor sedan jag gjorde bronkoskopin, och mina tankar far likt en hop förtorkade och förvirrade bruna höstlöv, som planlöst driver omkring en gråmulen höstdag, i hopp om att hitta lugnet, att stilla sej.

Första natten efter bronkoskopin sov jag lugnt i efterdyningarna av bedövningsmedel och lugnande...Men sen kom nätterna med olidliga och panikartade hostattacker... Jag satt och gick nätterna igenom, och när attackerna kom rusade jag till toaletten medan kisset rann utefter benen, och det kändes som om jag hela min kropp vändes ut och in och gick sönder! På måndagsmorgonen var jag totalt slut, både fysiskt och psykiskt, och ringde sjukhuset... Blev lovad att en läkare skulle ringa mej strax efter fyra, och en minut efter fyra ringde den läkare som varit nere och rotat i mina lungor. Ett av proven visade att jag hade en tillväxt av bakterier i lungan, så blev genast ett besök på apoteket, där jag hämtade ut en åttadagarskur med antibiotika. Mycket långsamt har jag återhämtat mej, men än sitter trötthetskänslan i...

Men så härom natten när jag låg och funderade och kände mej eländig,, så tänkte jag, att i morgon åker jag in till IKEA och köper tyg till myssängen som vi har i uterummet/balkongen... Ock tänk, jag hittade det färgsprakande TYGET som gjorde mej så glad, och som av en händelse hette/heter tyget LEVA!!! Sen blev det några timmar vid symaskinen, allt medan Arne sysselsatte sej med "utedelen" av balkongen.

Och den gula kudden som jag målade/sydde för tio år sedan,  fick förstås sin plats i sängen, som en påminnelse om den tid som varit, då fåren betade i hagarna på Lammkullen.

Och så var jag ju förstås bara tvungen att köpa några pelargonier, när jag ändå var i "stan"!

Å, jag älskar pelargonier!!!

Så går dagarna och livet i en evig väntan och väntan... Väntan på besked...

Igår fick svar på mitt cellprov... Man hinner tänka ganska mycket efter det att läkaren ringt upp och uttalat orden "svar på cellprovet"... "Det visar ingenting särskilt" sa han och tillade snabbt, "men det kan vara en tumör i alla fall, så nu skickar jag en remiss till Linköping, så får läkarna där ta ställning till vad som ska göras..."

Tills dess så går livet så sakteliga sin gång, och vi glädjs åt små vardagliga saker, som att t.ex. få låna "barnbarnshunden", den gosiga och sällskapliga Svea...

Svea är en Brichon Havanais och väger just för tillfället två kilo, är tre månader gammal och är alldeles förföriskt gosig!

                                                                                        Inga-Lill