Livet är...
...som en cirkel, menar många. Och när vi så småningom dör, så sluts cirkeln.
En cirkel?! Skulle livet vara som en cirkel?! För mej är en cirkel bara ett tunt rundat streck...
Nej, för mej är livet som ett hjul, ett fint blankt hjul, med med massor av ekrar, som liksom bildar tårtbitar, och som ständigt rullar...
I samma ögonblick som vi föds, så börjar vårt hjul att snurra... men vi måste hjälp att få igång hjulet...Vi behöver omsorg, kärlek och vägledning!
Så rullar hjulet på, genom dagar och nätter, månader och år; ibland fort- ibland sakta, och vi dansar stundtals på soldränkta ängar, och stundtals famlar vi i kompakt mörker och allt där emellan, allt medan vi fyller tårtbitarna med händelser och erfarenheter... Och hela tiden måste vi få och ge kärlek, och åter kärlek!
För några av oss kan hjulet plötsligt och oförberett stanna, och vi slungas rakt ut mot himlens port, rakt ut i evigheten...medan hjulet för oss andra fortsätter att rulla...vi erövrar ständigt nya färdigheter ... ända tills vi kommer till den punkt då vi sakta börjar tappa dessa färdigheter en efter en...
...
Ibland när jag kommer till min lilla mamma på äldreboendet, så frapperas jag av, hur likartat arbetet på en förskola och ett äldreboende är, fast liksom tvärtom...För när de mindre barnen behöver vägledning, omsorg och kärlek för att utvecklas, så behöver de de äldre samma sak, fast deras inhämtade kunskaper och färdigheter försvinner mer och mer, ända tills dess livets hjul står helt still och de är tillbaka till just den punkt, där livets hjul en gång började snurra.
Min älskade lilla mamma tappar rörelseförmågan mer och mer, meningarna inskränker sej till ett fåtal lösryckta ord, tröttheten tar överhand, av minnet finns bara fragment kvar, de närmaste som ständigt funnits runt henne blir till okända personer...
...hon behöver ständigt omsorg och vägledning för att klara sin vardag...
... och förstås...mänsklig värme och positivt omhändertagande!
***
TACK alla fina, glada, positiva och varmt omhändertagande människor på Junegården i Jönköping! Ni är alla guld värda!!!
Inga-Lill
HEJ!! Nämen OJ vad fint skrivet! Verkligen huvudet på spiken så att säga. Så sant, och så vackert uttryckt.
SvaraRaderaHar känt lite det samma - jag jobbar på äldreboende och flere av mina nära vänner inom barndagvården och egentligen är jobben lite lika fastän ändå inte. Som du skriver. Tusen kramar till dig och din mamma. Sköt om er.
Vilken fin bild du ger oss! Känner verkligen igen mig i den. Mamma börjar tappa närminnet,men pratar om sig själv, som att hon går in i barnet inom sig. Det är en stor förändring, som stundtals är väldigt tung. Kram Elisabeth
SvaraRadera