onsdag 28 augusti 2013

HÖRNEBO SKIFFERGRUVA


Inte långt från det röda huset vid vägs ände i Bäckaby socken, låg/ligger Hörnebo Skiffergruva, ett av Sveriges vackraste dagbrott. Här bröts, som intensivast under senare delen av 1800-talet,  takskiffer.

 Om vi gick tvärs genom skogen från det röda huset, kom vi liksom till baksidan av dagbrottet, och endast ett undermåligt lågt staket hindrade oss från att kliva rakt ner över kanten och störta ner i djupet. Man kunde ju också ta bilen och på smala, grusiga och slingriga byvägar åka runt om, och komma till rätt sida av brottet, där staketet såg lite säkrare ut. Vintertid kunde man närma sej gruvan med skidor, men då gällde det att stoppa i tid, så man inte for över kanten! På sommaren kunde man även, om man var modig, ta sej ner till gruvgången, och på så sätt komma in till botten av dagbrottet. Då kunde vi, som var mindre modiga, stå där uppe vid staketet och vinka åt dom som stod där nere. Men för det mesta var gången så vattenfylld, så det gick inte ta sej fram där.


Nu, drygt 30 år senare, var vi åter tillbaks vid Skiffergruvan, och gjorde en fantastisk upptäckt! Hembygdsföreningen hade rustat upp gruvan! Vilket jättejobb!!! 
En skylt visade vägen ner till gruvgången; vi följde en lite skogsstig och kom fram till fina nysnickrade trappor, med bra ledstänger att hålla sej i. Så var vi framme vid ingången, där den  vackra  järngrinden stod öppen. Vi skådade in i den kolsvarta gången, men kunde dock långt där borta skönja ljuset i tunneln. Vi tog en stadigt grepp om ledstången, och begav oss in i mörkret. Nu gällde det att ha ständig handkontakt ledstången, och på så sätt veta var den lilla spången fanns. Det drippade och droppade och rann vatten där inne i det fuktiga mörkret, och vi lekte lite med tanken; Tänk om att den bastanta grinden helt plötsligt skulle slå igen där bakom oss...


Så kom vi ut från det kompakta mörkret, och möttes av en skönhetsupplevelse, som gjorde oss stumma av hänförelse! I det mjuka eftermiddagsljuset lyste naturens alla gröna färgnyanser i fulländad harmoni! Det var så vackert så det nästan gjorde ont!


Det var som att komma in i en annan värld! I sanning ett mirakel! Det du, Carl von Linné, du som kallade Smålands Taberg för ett mirakel, då skulle du se Hörnebo Skiffergruva!!!


Och jag säger bara det... Åk dit och låt er förföras, förtrollas och fascineras! Känn lugnet och upplev  den rofylldhet som detta mirakel utstrålar!


Och glöm för all del inte fikakorgen! Alldeles där man parkerar bilen, finns ett litet hus utan väggar, där vi i kvällningen satt och njöt av medhavd fika.  Tänk, nu kunde vi lägga ytterligare en skönhetsupplevelse i livets ryggsäck! Och den var alldeles gratis!!!


 När vi så satt där i kvällssolen och smälte fika och nyupplevda skönhetsintryck, så säger plötsligt min käre man: "Tänk om man skulle sätta sej där inne i den svarta gruvgången, och sen när det kommer någon gående så skulle man hoppa upp och ropa Bu!" Jag tyckte att det var ett ovanligt dumt påhitt, skrämma livet ur sina oskyldiga medmänniskor. Och jag kan lova er, min äkta hälft vill absolut inte sitta där inne i det läskiga fuktiga mörkret en endaste sekund... utan mej förstås!
 Så för säkerhets skull... Ha gärna en ficklampa tillhands när ni ska besöka detta Småländska mirakel!
                                                                                                                        Inga-Lill

måndag 26 augusti 2013

PÅ STRÖVTÅG I MINNERNAS MARKER


Under en 10-årsperiod i våra liv, (1973 -83), ägde vi ett rött hus i Bäckaby socken, alldeles vid vägs ände, just där den Småländska naturen är som vackrast. Där tillbringade vi all ledig tid, vår som höst, vinter som sommar...


Ibland återvänder vi till det röda huset, och då strömmar minnena emot oss likt gnistrande stjärnor som svischar ner från den glittrande minneshimlen. Och vi fångar dem i våra utsträckta händer, håller kvar dem några korta ögonblick innan vi fångar nästa...


...och vi minns hur det röda huset nästan alltid var fullt med folk; släktingar och vänner, plus diverse fyrbenta (=hundar), hur det skattades och stojades, hur det spikades, skruvades, sågades, murades, målades, lagades mat och bakades... hur vi gjorde oändliga skogspromenader, skidturer och åkte remmalag med sparkar... hur vi badade, spelade boccia, badminton, fotboll och brännboll... och alla dessa madrasser som placerades ut till höger och vänster i hela huset framåt kvällningen... allt i härlig gemenskap under mottot (enligt vår dotter Cornelia) "ALLA VÄNNER; ALLA HJÄLPAS ÅT!"


30 ÅR SENARE...
Å, dessa ljuvligt doftande inhemska små badsjöar!
 Vi var bara tvungna att ta oss ett dopp i "vår" badsjö Nabben, och vi minns med skräckblandad förtjusning, hur vi ibland kunde bada tillsammans med både snok och huggorm...!


... och vi minns Josef och hans hus; Josef har för länge sedan lämnat jordelivet, medan hans hus sakta, bit för bit, börjar återgå till naturen...


... och vi följde den lilla vägen ner mot Skärsjön och Guldgruvan...


... där man 1935 började schaktningen i hopp om att hitta stora rikedomar... Gruvbyggnaderna bestod bl.a. av ett kontorshus, en smedja för vässning av borr, en maskinhall som drev kompressorn, ett litet hus för kranskötaren som hissade upp malmen i stora järntunnor, och så baracken där tolv av arbetarna bodde. Driften pågick bara några år, och lades därefter ner och hoppet om de stora guldrikedomarna grusades...


Efter att en hel dag ha vandrat och utforskat minnenas marker, kände vi en viss tacksamhet för det liv som gett oss så många soliga, roliga och värdefulla minnen att glädjas över!
                                                                                                                      Inga-Lill

P.S. Det var i dessa trakter som Arnes utställning/bok BYN-RETUR blev till.

tisdag 13 augusti 2013

HEMMA IGEN


ETT MÖTE ÄR ALLTID BÖRJAN PÅ ETT AVSKED.

Vi mötte ett Frankrike med öppna sinnen, och när vi lämnade detta Frankrike hade vi fyllt alla våra sinnen med nya minnen!

Efter ställplatsen i Pont-à-Mousson fortsatte hemfärden via Luxemburg,  ställplatserna i Greven, Tyskland och Farö, Danmark. I Helsingör strålade vi samman med dotter/svärson/barnbarn, ett kärt möte då vi fick ta över Ebba och Jonathan, medan föräldrarna for på minisemester till Tyskland. Det blev några härliga dagar tillsammans med våra älskade barnbarn med bl.a. bad, röde pölser och danska winerbröd.



Qvick-stop på campingen i Dronningmölle.


Vi mumsar i oss de sista goa winerbröden innan vi vi landar på hemmaplan igen...

... så var vi åter hemma i vanligheten, med allt vad det innebär, men vi hade fyllt våra liv med ytterligare minnesvärda dagar...


"Om jag någonsin kommer till Provence,"sa vår vän M när vi träffade henne några dagar innan vi påbörjade vår Frankrikeresa, "ja, då skulle jag lägga mej raklång på ett lavendelfält och bara insupa den ljuvliga doften av lavendel!"
Jag tog med mej hennes ord och var förstås tvungen att pröva... men...njaaa... Jag föredrar nog andra sätt att njuta av lavendeldoft och humlesurr! Men det något speciellt med lavendeldoft, den fyller liksom hela atmosfären i Provence tillsammans med bl.a. rosmarin och timjan!


Något som får våra smaklökar att dregla är ALLA dessa underbara franska OSTAR! Urvalet är enormt både på marknader och i de stora butikerna!


En ostdisk som är många,många,många meter låååååååång! Man blir ju alldeles förvirrad när man måste välja, vill ju ha det mesta!!!
För så är det ju i Frankrike; inte en måltid utan OST............


...och en nybakad BAGUETTE!!!

INTE UNDERLIGT ATT VI GILLAR FRANKRIKE!!!