tisdag 29 oktober 2013

HÄNDELSER I LIVET


Jag klev ut genom dörren, ut i den kolsvarta höstkvällen. Regnet öste ner. Mitt hjärta var så fullt av förtvivlan, maktlöshet och ilska! Jag ville ställa mej där ute i det hällande regnet, jag ville  stampa och skrika, jag ville förbanna livet som gör mammas huvud så förvirrat...! Ändå vet jag att jag inte är ensam, det finns så oändligt många som är anhörig till en demenssjuk älskad mamma, pappa, man, hustru... Ändå är min sorg och förtvivlan alldeles min egen, för hon är min älskade lilla mamma och hon befinner sej i gränsland mellan att veta och inte veta, att förstå och inte förstå...


Vi konfronteras ständigt med händelser, händelser som obemärkta kan svischa förbi eller händelser som på något sätt påverkar oss, berör oss... Händelser som gör oss glada eller ledsna, sorgsna, arga eller irriterade, förväntansfulla, förtvivlade eller förbannade, nyfikna, lyckliga eller bedrövade...


Mamma har fått en fin liten lägenhet på ett mycket trivsamt äldreboende, omgiven av glad och positiv personal, och med en svart social huskatt, som gärna fördriver ett antal timmar lite då och då vid fotändan av mammas säng, sovande och spinnande. Mamma som älskar katter!


Det har varit en omtumlande tid för för oss alla som har en nära relation till mamma, och förstås, inte minst för mamma själv! Det är många känslor som snurrat runt i huvudet de senaste månaderna och som  fortfarande snurrar och snurrar...


En stund varje dag sitter jag hos mamma, och försöker reda ut hennes förvirrade tankar, försöker hitta minnen som hände för länge sen, för de där sakerna som hände nyss, nej, de sakerna försvinner ganska fort; så vi pratar om t.ex.  kudden som hon broderade när hon var 20, om hennes barndom... Och jag är tacksam över att mamma berättat så mycket om sitt liv innan jag fanns till, för då kan jag fylla i och få henne att minnas ändå mer och på så sätt glädja mamma för en kort stund... innan hon åter sjunker ner i sin förvirring, sorg och förtvivlan...
Och jag river bland minnena i mammas "gamla" lägenhet, och önskar att jag hade någon att dela dessa minnen och saker med, men det har jag inte, för jag har inga syskon... Sparas??? Slängas???


Och jag hittar klänningarna som hänger där på rad... Den bruna, med tillhörande kappa, som mamma hade när Arne och jag gifte oss 1969... Klänningarna som jag sytt till mamma med kärlek; bl.a. den röda som hon var så fin i när vår dotter Cornelia gifte sej med Joakim 1989...

Och så alla dessa bilder som påminner om lyckliga händelser i livet...

... och det är alla dessa lyckliga händelser som vi ska vara så tacksamma över och gömma i våra hjärtan och plocka fram när dagarna blir grå och tunga!

HÖSTVISA    Text. Tove Jansson
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker man skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

SKYNDA DEJ ÄLSKADE, SKYNDA ATT ÄLSKA,
DAGARNA MÖRKNA MINUT FÖR MINUT,
TÄND VÅRA LJUS, DET ÄR NÄRA TILL NATTEN, SNART ÄR DEN BLOMMANDE SOMMAREN SLUT.

                                                                        Inga-Lill

torsdag 17 oktober 2013

OROLIG-ROLIG


OROLIG - ROLIG...
... två så lika ord, men med så olika innebörd!!!

Den sista tidens händelser har fått mina känslor att gå på högvarv, min oro och ängslan har farit runt i    kroppen likt en stor äcklig spyfluga, som hysteriskt och planlöst vimsat runt, för att sen stanna upp och tystna några sekunder, och därefter fara runt som en vettvilling igen...

Och fastän det hänt roliga saker, så är det som om den där oroligheten på något sätt har överskuggat de där roligheterna...
 
Samtidigt som min lilla mamma blev mer och mer oförmögen att klara sin vardag själv, så närmade sej ett besök på Akademiska sjukhuset för Arne. Och allt eftersom dagarna gick, så stegrades min oro, både för mamma och för det besked Arne skulle få. Min oro var dubbel...
  Bara några dagar innan resan till Akademiska, fick mamma  komma till ett korttidsboende, och när jag kramade om min förvirrade och oroliga lilla mamma den där måndagsmorgonen för att åka med Arne till Uppsala, så kändes det som om halva mitt jag ville stanna hos mamma och den andra halvan följa med min älskade (och orolige) man till Uppsala! Våra barn, Cornelia och Tobias, lovade att hälsa på sin mormor varje dag medan vi var borta... Det lindrade min oro för mamma...



Just de där sekunderna, när man sitter i det lilla rummet på Akademiska, öga mot öga med den vänlige professor Kjell Öberg, och han klickar fram all information på datorn på de prover som Arne tagit några veckor tidigare, ja, då känns det som om tiden stannar upp och man vågar knappt andas...så säger han orden... "Det ser väldigt bra ut! Det finns inga tumörer alls på levern..." Då känns det som om man inte riktigt kan ta till sej orden, det blir liksom tomt i huvudet, och det känns som om den där oroligheten som  man tampats med en längre tid, lämnar kroppen i småportioner...

Så sätter vi oss i husbilen och åker ner till Stockholm och Tantolunden... och fördriver några dagar i huvudstaden med diverse roligheter...


Fotografiska förstås, där vi bl.a. ser Pieter Hugos brutala Afrikabilder...


 After Work på ProCenter, där det vimlade av fotografer, kända som okända...


Vernissage på Galleri RALF, där Mia Galde ställde ut sina bilder. Här fick Arne, till sin stora glädje, en givande pratstund med den trevlige fotografen/författaren Micke Berg!


Besök på Galleri KORN, där vi såg den utställningen "111 nyanser av livet" Fina bilder av Magdalena Taubert!


Och så Kulturhusets minifotoutställning, där unga fotoelever fritt fått tolka olika yrkeskategorier...
Här ett litet urval...

 FRISÖR

 
 KOCK

FLORIST 



Och sist, men inte desto mindre viktigt, fick vi krama om vårt älskade barnbarn Amanda och hennes kompis Stina!


Hur trevligt  vi än hade det i Stockholm, och hur många nya roliga och givande bekantskaper vi än fick stifta, så gnagde den där eländiga oroligheten för min lilla mamma  i mitt inre...  
Och när vi efter några händelserika och hektiska  dagar styrde kosan hem mot Småland igen, så suckade Arne: "Man skulle bo i Stockholm, där händer det lite i alla fall!!!" Men på den punkten var jag inte riktigt ense med min man!

                                                                                                          Inga-Lill