lördag 14 september 2013

MAMMA TILL MIN MAMMA


"Du är glädjen i mitt liv," säger hon när jag kliver in genom dörren. " Du är glädjen i mitt liv", upprepar hon, min älskade gamla mamma där hon står och håller hårt i rullatorn. Hon är trött, ledsen och lite förvirrad. Jag kramar henne, håller om henne. Jag tröstar, lyssnar, försöker hjälpa henne att hitta orden och reda ut begrepp.
Jag har blivit mamma till min egen mamma! 


En gång var det hon som, tillsammans med min älskade pappa (död 1995), lyssnade, lärde mej orden och begreppen, som gladdes åt mina framgångar och tröstade i motgångar, som lärde mej så mycket om livet, som gav mej så mycket kärlek och trygghet och som gjorde min uppväxt till ett ljust, vackert och förhoppningsfullt minne; som gav mej rötter och vingar.


Det var mamma som satt på min sängkant varje kväll och strök mej sakta över håret, medan hon läste aftonbönen... Hon som alltid fanns och har funnits där närhelst jag behövt henne. Som funnits till, inte bara för mej, utan även för barnbarn och barnbarnsbarn. Nu är det jag som sitter där på hennes sängkant och stryker henne sakta över håret, stryker varsamt hennes kind och försöker lugna hennes alltmer förvirrade tankar.


Flera gånger om dagen finns jag hos henne, och varje gång jag lämnar henne där i ensamheten är jag alltid lika bedrövad, för jag tar med mej hennes trötta, tomma och bedrövade ögon, hennes ångerst oro och rädsla i mitt hjärta.



Min oroliga mamma: "Men... vad ska jag göra om... om ...jag ramlar...!???"
"Ja, vad ska du göra då, mamma?" frågar jag
"Vet inte...", säger mamma," ... ber till Gud???"
"Men om Gud inte kommer och lyfter upp dej?"
"Då knäpper jag händerna och ber till Gud...!"
"Ja", säger jag, "och trycker på den röda knappen, på larmet!!!"
Hon tittar oförstående på mej och säger: "Jasså, jaha, kan du skriva upp det på en lapp!?"


När slutar en människa att leva? Är det när hon/han dör? Eller... kan man sluta leva och ändå leva??? Har man slutat leva när dagarna blir långa och tomma, när man tappar orden, begreppen och minnena???

Egentligen tycker  jag att det vore bra om Gud kom och lyfte upp mamma, ända upp till himlen, upp till ljuset och friheten, så hon blev befriad från sin ångerst, oro och rädsla, och fick dansa på Guds gröna ängar tillsammans med sin älskade Torsten, min pappa! Just nu tycker jag att det skulle vara en lycka och befrielse för min älskade och trötta gamla mamma...


... men ibland kan det liksom glimma till av glädje i mammas ledsna ögon... så jag är inte riktigt säker på vad jag egentligen tycker...
                                                                                          Inga-Lill