Jag klev ut genom dörren, ut i den kolsvarta höstkvällen. Regnet öste ner. Mitt hjärta var så fullt av förtvivlan, maktlöshet och ilska! Jag ville ställa mej där ute i det hällande regnet, jag ville stampa och skrika, jag ville förbanna livet som gör mammas huvud så förvirrat...! Ändå vet jag att jag inte är ensam, det finns så oändligt många som är anhörig till en demenssjuk älskad mamma, pappa, man, hustru... Ändå är min sorg och förtvivlan alldeles min egen, för hon är min älskade lilla mamma och hon befinner sej i gränsland mellan att veta och inte veta, att förstå och inte förstå...
Vi konfronteras ständigt med händelser, händelser som obemärkta kan svischa förbi eller händelser som på något sätt påverkar oss, berör oss... Händelser som gör oss glada eller ledsna, sorgsna, arga eller irriterade, förväntansfulla, förtvivlade eller förbannade, nyfikna, lyckliga eller bedrövade...
Mamma har fått en fin liten lägenhet på ett mycket trivsamt äldreboende, omgiven av glad och positiv personal, och med en svart social huskatt, som gärna fördriver ett antal timmar lite då och då vid fotändan av mammas säng, sovande och spinnande. Mamma som älskar katter!
Det har varit en omtumlande tid för för oss alla som har en nära relation till mamma, och förstås, inte minst för mamma själv! Det är många känslor som snurrat runt i huvudet de senaste månaderna och som fortfarande snurrar och snurrar...
En stund varje dag sitter jag hos mamma, och försöker reda ut hennes förvirrade tankar, försöker hitta minnen som hände för länge sen, för de där sakerna som hände nyss, nej, de sakerna försvinner ganska fort; så vi pratar om t.ex. kudden som hon broderade när hon var 20, om hennes barndom... Och jag är tacksam över att mamma berättat så mycket om sitt liv innan jag fanns till, för då kan jag fylla i och få henne att minnas ändå mer och på så sätt glädja mamma för en kort stund... innan hon åter sjunker ner i sin förvirring, sorg och förtvivlan...
Och jag river bland minnena i mammas "gamla" lägenhet, och önskar att jag hade någon att dela dessa minnen och saker med, men det har jag inte, för jag har inga syskon... Sparas??? Slängas???
Och jag hittar klänningarna som hänger där på rad... Den bruna, med tillhörande kappa, som mamma hade när Arne och jag gifte oss 1969... Klänningarna som jag sytt till mamma med kärlek; bl.a. den röda som hon var så fin i när vår dotter Cornelia gifte sej med Joakim 1989...
Och så alla dessa bilder som påminner om lyckliga händelser i livet...
... och det är alla dessa lyckliga händelser som vi ska vara så tacksamma över och gömma i våra hjärtan och plocka fram när dagarna blir grå och tunga!
HÖSTVISA Text. Tove Jansson
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker man skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
SKYNDA DEJ ÄLSKADE, SKYNDA ATT ÄLSKA,
DAGARNA MÖRKNA MINUT FÖR MINUT,
TÄND VÅRA LJUS, DET ÄR NÄRA TILL NATTEN, SNART ÄR DEN BLOMMANDE SOMMAREN SLUT.
Inga-Lill
