TUSENMILAFÄRD

ÄVEN EN TUSENMILAFÄRD BÖRJAR MED ETT STEG.

Vi har trampat samma svarta asfalt, samma sandiga förskolegårdar och samma kullerstensbelagda gränder i Provence... I över 15 års tid har vi vandrat tillsammans; mina australienska boots och jag. Vår och höst, sommar som vinter. Men framför allt har vi trampat på små stigar i den småländska skogen, hoppat över samma bäckar, plockat samma blommor, smultron och blåbär.... I solsken, regn och snö, i ljus och i mörker... Tillsammans med hundar och barnbarn, släktingar och vänner... Vi har vallat samma får, utfodrat samma tackor och sett samma små lammungar komma till världen...

 Vi har skrattat samma skratt och gråtit samma tårar...

 ... och vi vandrar än, kanske något skamfilade och nötta, men med mer vishet och mer erfaren under fötterna...

Den senaste tiden har vi oroligt vandrat omkring och väntat på besked och utlåtande från läkare; utlåtande som vandrat fram och tillbaka mellan läkarteam på lungkliniken i Jönköping och läkare i Linköping...

För några dagar sedan fick vi i alla fall ett något så när positivt besked; de förändringar som fanns på lungan i mars har i stort sett försvunnit, MEN... det finns en liten rackans körtel i lungbotten som visar "någonting"... Så nu väntar Jönköping på svar från Linköping... igen...

Så nu går vi här och trampar runt, mina väl ingångna boots och jag, och väntar och väntar och väntar.......

Och kanske har vi trampat tusen mil tillsammans, och kanske ska vi vandra tusen till...!?

                                                                                     

                                                                                                                    Inga-Lill