SLUTSTÄDAT

NÄR LIVET FÖRÄNDRAS...

...OCH MAN STÄNGER EN DÖRR ...

... OCH ÖPPNAR EN ANNAN...

MALMÖ TUR OCH RETUR

ANDRA-ADVENT-HELGEN;

 en trevlig och givande helg hos våra vänner Sally och Goy i Malmö...

Arne och hans tvillingsjäl Goy hade fullt upp med att välja ut bilder till ett gemensamt kommande projekt, medan Sally och jag ägnade tiden åt att diskutera allt från barnafödande (Sally och Goy väntar sitt femte barnbarn alldeles i dagarna) till åldrandets vedermödor. Nja, inte våra egna så mycket kanske, utan mest våra gamla föräldrars, eftersom de numera mer och mer saknar förmåga att ta hand om sej själva...

Lördagens resa söderut var hyfsad, med varierande väderleksförhållande och väglag. E4an var bitvis belagd med knölig is, det kändes stundtals som att åka på ett tvättbräda. 

Återresan på söndagen var betydlig värre... Vi lämnade Malmö i ösregn och två plusgrader. Tempen sjönk ganska snabbt, och regnet övergick till ett ymnigt snöfall, som snabbt la sej på vägbanan som ett tjockt täcke. De allra flesta personbilar anpassade farten efter väderleken och höll ett lugnt tempo,  medan den ena långtradaren efter den andra dundrade förbi i en hiskelig fart, och vräkte upp en kaskad av smutsigt snöblask på vindrutan! Fy 17 vad obehagligt! Hur många gånger orden "DJ...A FÖRB.....DE LÅNGTRADARE!!!" uttalades under hemresan vet jag inte, men MÅNGA gånger var det i alla fall!!! Vi kände förstås en oerhörd lättnad när vi äntligen, efter fyra timmars färd på osäkert underlag, var på hemmaplan igen!

                                                                      Inga-Lill

JULHJÄRTA OCH ADVENTSFIKA

UNDER KAN VARA STORA ELLER SMÅ

OCH HÄNDER DE SOM TROR PÅ DEM!

Mammas oroliga och förtvivlade tankar har långsamt lagt sej till ro, och släppt loss de goda livsandarna! Visserligen med reducerat språk och minne, men tillfreds med livet på sitt nya boende. Hon sitter allt som oftast tillsammans med ett gäng kompisar i dagrummet och ser förnöjsam ut...

Nja, inte alltid ... Här om dagen, när jag kom på min dagliga visit, var mamma såååå ilsken! "Han är elak!"sa hon och pekade på sin bordsgranne L. ,varpå L knuffade och buffade henne i sidan... "Titta!" sa hon, "så han gör!"Ju ilsknare mamma blev, ju mer retades L... Räckte ut tungan, gjorde grimaser åt mamma... Ungefär som på dagis fast "tvärtom", tänkte jag, och det var faktiskt lite skrattretande!

Jag tog med mej mamma och gick till hennes lilla lägenhet, där vi resonerade om saken... "Du vet," sa jag till mamma, "det är ju L:s huvud som blir så där knasigt ibland. Han förstår ju inte att han blir så där dum!" Mamma såg ut att fundera lite..."Jaså är det så! Ja då är det ju synd om honom! Men ändå... Om han är så där dum, då kan han väl få fängelse!!!" "Ja, han får passa sej," sa jag och skrattade, "och nu hänger jag upp det stora julhjärtat på din dörr!" "Nej, gör inte det!", sa mamma, "för då kanske L kommer och stjäler det i natt!" "Det gör väl inget,"sa jag,"då vet vi ju var vi ska hämta det!" "Ja det har du rätt i!" skrattade mamma.

Och da´n därpå, när jag kom, var L så glad och snäll som aldrig det, och mamma hade helt glömt vad som hänt dagen innan... Och hjärtat hängde kvar...

 

Gottegrisen mamma!

Mamma och jag sjunger julsånger...

ADVENTSFIKA hos mamma...

Mamma med barnbarnsbarnet Amanda...

...och med ytterligare ett barnbarnsbarn; Ebba.

Och så HELA MAMMAS KLAN...

Längst fram: Barnbarnsbarnen Jonathan, Amanda och Ebba.

Mittenraden: Cornelia (barnbarn), Lilla Mamma, Inga-Lill 

Längst bak: Joakim (gift med Cornelia), Tobias (barnbarn), Anders (Inga-Lills kusin, mammas systerson), Arne (gift med Inga-Lill)

STOCKHOLM-BARA FÖR NÖJES SKULL

Stockholm-bara för nöjes skull...

På onsdagens morgon tog vi tåget till Stockholm, bara för att roa oss. Annars brukar det ju bli i samband med ett besök på Akademiska i Uppsala, men nu kändes det skönt att checka in på hotellet och veta, att inget sjukhusbesök var i antågande!

Först ett besök på Galleri RALF, där vi såg Leif Sandbergs fina bilder. Där träffade vi Leifs trevliga hustru Toni, som vi fick en givande pratstund med!

Onsdag kväll på hotelrummet med varsin god räksallad från Hötorgshallen, men... så kom vi på... bestick!? Men det ju lika bra att äta med hjälp av "de fem"!

Torsdag förmiddag tog vi tunnelbanan in till city, och vem får vi se där i vimlet i väntan på perrongen... Jo, vårt älskade barnbarn Amanda som var på väg till jobbet! (Jo, visst skulle vi träffas, men inte förrän på fredagen) Vilket roligt överraskningsmöte!!!

Sen blev det förstås Fotografiska, där vi såg Paolo Robersis fantastiska utställning SECRETS....

... och Inta Rukas lika fantastiska utställning YOU AND ME, med bilder från hennes barndoms byar i Lettland.

På bilden till vänster sitter en gammal kvinna i sin säng. Vid sänggaveln hänger ett överkast med texten "Kvinnans öde är att älska och lida", broderat med sirliga bokstäver.

Därefter tog vi en låååååååång fika i Fotografiskas trivsamma café/restaurang!

Spårvagnen tog oss till Liljevalchs, där vi såg Lena Cronqvists färgglada målningar och fina skulpturer.

Så återstod en god middag på en stadens restauranger, innan vi begav oss "hem" till hotellet igen...

ALLA HELGONS DAG

Allhelgonapromenad med gosehunden Svea...

Ibland får vi den äran att låna Svea, åtta månader gammal på ett ungefär just nu. Man kan väl säga att vi är mormor och morfar  till denna mysiga varelse. Svea är en liten hund, men jag tycker nog att hon snarare är ett fluffigt gosedjur...

HÄNDELSER I LIVET

Jag klev ut genom dörren, ut i den kolsvarta höstkvällen. Regnet öste ner. Mitt hjärta var så fullt av förtvivlan, maktlöshet och ilska! Jag ville ställa mej där ute i det hällande regnet, jag ville  stampa och skrika, jag ville förbanna livet som gör mammas huvud så förvirrat...! Ändå vet jag att jag inte är ensam, det finns så oändligt många som är anhörig till en demenssjuk älskad mamma, pappa, man, hustru... Ändå är min sorg och förtvivlan alldeles min egen, för hon är min älskade lilla mamma och hon befinner sej i gränsland mellan att veta och inte veta, att förstå och inte förstå...

Vi konfronteras ständigt med händelser, händelser som obemärkta kan svischa förbi eller händelser som på något sätt påverkar oss, berör oss... Händelser som gör oss glada eller ledsna, sorgsna, arga eller irriterade, förväntansfulla, förtvivlade eller förbannade, nyfikna, lyckliga eller bedrövade...

Mamma har fått en fin liten lägenhet på ett mycket trivsamt äldreboende, omgiven av glad och positiv personal, och med en svart social huskatt, som gärna fördriver ett antal timmar lite då och då vid fotändan av mammas säng, sovande och spinnande. Mamma som älskar katter!

Det har varit en omtumlande tid för för oss alla som har en nära relation till mamma, och förstås, inte minst för mamma själv! Det är många känslor som snurrat runt i huvudet de senaste månaderna och som  fortfarande snurrar och snurrar...

En stund varje dag sitter jag hos mamma, och försöker reda ut hennes förvirrade tankar, försöker hitta minnen som hände för länge sen, för de där sakerna som hände nyss, nej, de sakerna försvinner ganska fort; så vi pratar om t.ex.  kudden som hon broderade när hon var 20, om hennes barndom... Och jag är tacksam över att mamma berättat så mycket om sitt liv innan jag fanns till, för då kan jag fylla i och få henne att minnas ändå mer och på så sätt glädja mamma för en kort stund... innan hon åter sjunker ner i sin förvirring, sorg och förtvivlan...

Och jag river bland minnena i mammas "gamla" lägenhet, och önskar att jag hade någon att dela dessa minnen och saker med, men det har jag inte, för jag har inga syskon... Sparas??? Slängas???

Och jag hittar klänningarna som hänger där på rad... Den bruna, med tillhörande kappa, som mamma hade när Arne och jag gifte oss 1969... Klänningarna som jag sytt till mamma med kärlek; bl.a. den röda som hon var så fin i när vår dotter Cornelia gifte sej med Joakim 1989...

Och så alla dessa bilder som påminner om lyckliga händelser i livet...

... och det är alla dessa lyckliga händelser som vi ska vara så tacksamma över och gömma i våra hjärtan och plocka fram när dagarna blir grå och tunga!

HÖSTVISA    Text. Tove Jansson

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,

nu blir kvällarna kyliga och sena.

Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,

och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,

går och tänker på allt det där man borde.

Det finns så mycket saker man skulle sagt och gjort

och det är så väldigt lite jag gjorde.

SKYNDA DEJ ÄLSKADE, SKYNDA ATT ÄLSKA,

DAGARNA MÖRKNA MINUT FÖR MINUT,

TÄND VÅRA LJUS, DET ÄR NÄRA TILL NATTEN, SNART ÄR DEN BLOMMANDE SOMMAREN SLUT.

                                                                        Inga-Lill

OROLIG-ROLIG

OROLIG - ROLIG...

... två så lika ord, men med så olika innebörd!!!

Den sista tidens händelser har fått mina känslor att gå på högvarv, min oro och ängslan har farit runt i    kroppen likt en stor äcklig spyfluga, som hysteriskt och planlöst vimsat runt, för att sen stanna upp och tystna några sekunder, och därefter fara runt som en vettvilling igen...

Och fastän det hänt roliga saker, så är det som om den där oroligheten på något sätt har överskuggat de där roligheterna...

 

Samtidigt som min lilla mamma blev mer och mer oförmögen att klara sin vardag själv, så närmade sej ett besök på Akademiska sjukhuset för Arne. Och allt eftersom dagarna gick, så stegrades min oro, både för mamma och för det besked Arne skulle få. Min oro var dubbel...

  Bara några dagar innan resan till Akademiska, fick mamma  komma till ett korttidsboende, och när jag kramade om min förvirrade och oroliga lilla mamma den där måndagsmorgonen för att åka med Arne till Uppsala, så kändes det som om halva mitt jag ville stanna hos mamma och den andra halvan följa med min älskade (och orolige) man till Uppsala! Våra barn, Cornelia och Tobias, lovade att hälsa på sin mormor varje dag medan vi var borta... Det lindrade min oro för mamma...

Just de där sekunderna, när man sitter i det lilla rummet på Akademiska, öga mot öga med den vänlige professor Kjell Öberg, och han klickar fram all information på datorn på de prover som Arne tagit några veckor tidigare, ja, då känns det som om tiden stannar upp och man vågar knappt andas...så säger han orden... "Det ser väldigt bra ut! Det finns inga tumörer alls på levern..." Då känns det som om man inte riktigt kan ta till sej orden, det blir liksom tomt i huvudet, och det känns som om den där oroligheten som  man tampats med en längre tid, lämnar kroppen i småportioner...

Så sätter vi oss i husbilen och åker ner till Stockholm och Tantolunden... och fördriver några dagar i huvudstaden med diverse roligheter...

Fotografiska förstås, där vi bl.a. ser Pieter Hugos brutala Afrikabilder...

 After Work på ProCenter, där det vimlade av fotografer, kända som okända...

Vernissage på Galleri RALF, där Mia Galde ställde ut sina bilder. Här fick Arne, till sin stora glädje, en givande pratstund med den trevlige fotografen/författaren Micke Berg!

Besök på Galleri KORN, där vi såg den utställningen "111 nyanser av livet" Fina bilder av Magdalena Taubert!

Och så Kulturhusets minifotoutställning, där unga fotoelever fritt fått tolka olika yrkeskategorier...

Här ett litet urval...

 FRISÖR

 

 KOCK

FLORIST 

Och sist, men inte desto mindre viktigt, fick vi krama om vårt älskade barnbarn Amanda och hennes kompis Stina!

Hur trevligt  vi än hade det i Stockholm, och hur många nya roliga och givande bekantskaper vi än fick stifta, så gnagde den där eländiga oroligheten för min lilla mamma  i mitt inre...  

Och när vi efter några händelserika och hektiska  dagar styrde kosan hem mot Småland igen, så suckade Arne: "Man skulle bo i Stockholm, där händer det lite i alla fall!!!" Men på den punkten var jag inte riktigt ense med min man!

                                                                                                          Inga-Lill