MIN PAPPA TORSTEN
var en något annorlunda pappa, för han gick liksom sin egen väg, och brydde sej inte om vad folk tyckte och tänkte om honom. Han var mycket social, glad och livad, rolig och kreativ; han tecknade, målade, skulpterade i trä, tillverkade möbler och författade. Han sjöng och visslade ofta, och han hade alltid ett värmande och skojfriskt ord till övers för alla han mötte, hög som låg.
Mamma var lite mer "vanlig", hon var social och glad, och hon sjöng och trallade ofta.
Mamma och pappa var en sällsam lyckad kombination, de var alltid så kärleksfulla mot varandra och mot mej, och de respekterade och litade på varandra.
Oljemålning från början av 50-talet.
Vedspisen i vårt första hem. Här hänger mina kläder på tork.
Pappa gjorde en del offentliga utsmyckningar...
En av pappas otaliga berättelser...
Trärelief; "Jag väntar vid min mila, medan timmarna ila..."
För några veckor sedan fick jag en förfrågan av "Mister Hovslätt himself", d.v.s. Hasse Paulsson, som undrade om jag inte kunde komma till Hembygdsgården och berätta om min pappa, som ju var en ganska så känd och omtyckt person i vårt samhälle. Jag har känt Hasse i hela mitt liv, han har nyss fyllt 80, men ser ut som en pojkspoling, och det inte han vet om Hovslätt är inte värt att veta!
Ja, varför inte, tänkte jag, och fick ihop en liten historia om min ljusa och lyckliga uppväxt i det lilla samhället strax utanför Jönköping...
... och här om dagen stod jag inför ett 70-tal åhörare...
(Hasse P är mannen som står till höger på bilden)
... och berättade bl.a. om detta tokiga "hyss" som min älskade pappa åstadkom i mitten på 50-talet!
EN NÅGOT ANNORLUNDA ADVENTSSTJÄRNA.
Den där Turre han var då en riktig illbatting till far, inte alls så där redig och städad som de flesta andra pappor. Nej, det var ju så med pappa, att fastän han både gift sej och fått barn, så fortsatte han att göra ett och annat hyss och stolleprov. Och om nu inte pappa med tiden blev kommunalnämndens ordförande, så blev han i alla fall en aktad och efterfrågad man i vårt samhälle.
Och en sak måste ju sägas om pappa, att han på intet sätt velat undanhålla de hyss och stolleprov som han gjort, därom vittnar alla de berättelser som han själv tecknat ner. Men nu ska jag berätta om ett stolleprov, som alldeles säkert fick Guds Änglar i himlen att gråta, en liten skvätt i alla fall, annars tror jag att de var rätt nöjda med pappa, för han har alltid varit en glad och positiv människa, som spridit glädje och förnöjsamhet på sin vandring genom livet.
Men nu ska ni få höra, vad som hände i adventstid år 1954...
På den tiden bodde vi i en liten tvårumslägenhet i fastigheten Isblocket, som låg alldeles vid ströget i Hovslätt, mitt emot Filadelfia,vägg i vägg med Kyrkesalen och alldeles över Törnkvists religiösa Konditori. Till Filadelfia rantade tanterna i tid och otid, med sina hårrullar i nacken och handväskorna dängande på armen, och till Kyrkesalen gick min farmor Karin i sin blå finklänning med guldbrosch, för att bevista kyrkliga Syföreningen, och till Kyrkesalen gick även min farfar, fabrikör Bernt Nygren, i sina stora skor sugande på svart Läkerol, för ännu ett möte med Kyrkobröderna.
På Törnkvists Konditori gick det lugnt och städat tillväga,värre var det allt på Grybys Konditori några hundra meter längre bort, där var det rökigt, stökigt och bökigt.
På den tiden fanns det fyra sorts människor i det lilla samhället; de som gick till Filadelfia, de som gick till Missionskyrkan, de som gick till Kyrkesalen och de som satt på Grybys Konditori. Ja, så fanns det ju Gillis med Hästen och Edgar Wärn med Hästen, så fanns det Trötte Teodor och så fanns det pappa!
Nu började det som sagt lacka mot jul, och tanterna i stugorna höll väl som bäst på med julbaket och julstädningen, och så skulle adventsstjärnan sättas upp förstås. På den tiden fanns det EN sorts stjärnor; de som var av gul-orange papp. Men se, en sån där lajer adventsstjärna, det skulle då inte upp i vårt fönster minsann; "Nej, nå´n djävla ordning får de´väl va´!" tyckte pappa, och det var nog när pappa sent en kväll gick hem, efter ännu ett dagsverke på farfars möbelfabrik, som det liksom blixtrade till inne i huvudet på honom, och han fick en så´n där fantastisk ide, eller var det ett stolleprov!
Redan nästa dag skulle det ske, för det var så med pappa, att fick han nå´t i huvudet, ja, då skulle det förverkligas på eviga momangen!
Sagt och gjort...sent på kvällen dagen därpå, var vårt lilla köksbord belamrat med diverse attiraljer; kinapapper, sax, färg och ståltråd, smala pappersrullar, sladd och lampa... för det var så med pappa, att han jobbade bäst på nätterna; det var då han blev så full av skaparglädje!
Morgonen därpå blev mina ögon stora, både av förundran och beundran över denna hiskliga skapelse, som pappa åstadkommit, just denna decembernatt, och som skulle kallas Adventsstjärna, och som hängdes upp i vårt finrumsfönster, alldeles vid ströget, mitt emot Filadelfia, rakt över Törnkvists religiösa Konditori... Och när mörkret så småningom sänkte sej över det lilla samhället Hovslätt i helig Adventstid, ja, då skulle pappa tända den mest vidunderligaste Advensstjärna, som Hovslättsborna och världen skådat!!!
Aldrig hade något liknande kunnat bevittnas, och säkert bad tanterna i Filadelfia en extra bön för Nygrens ogudaktige pojk just den kvällen, och kanske fick farmor Karin skämmas lite inför syföreningstanterna....
.... för i finrummet ut mot ströget hängde en hiskeligt ful och otäck Advensstjärna, som mest av allt liknade en stor brungrön självlysande gräshoppa, med röda ilsket lysande kulögon!!!
Hu jeda mej!!!
Och på sätt och vis så får man vara evigt tacksam för att pappa sällan gjorde samma hyss två gånger, utan ständigt hittade på nya!
En sak är dock säker, vagnsleksaken till min dockvagn blev aldrig mer sej lik...
...för hur jag än slet och drog, så blev den aldrig mer sej lik, för jag än slet och drog så ville den aldrig liksom räcka till-för det fattades för evigt två kulor-två röda kulor som blivit ögon till den mest omtalade och uppmärksammade ADVENTSSTJÄRNA som världen skådat!!!
Denna ADVENTSSTJÄRNA har jag försökt framkalla i mitt minne, och den såg nog ut ungefär så här, fast lite mer skräckinjagande tror jag nog... och det fanns faktiskt några stycken bland åhörarna i Hembygdsgården som kom ihåg den!!!
En förödande vacker och fridfull sommarnatt 1995 dog pappa plötsligt, och himlen fick ta emot den mest positiva och kreativa människa som någonsin vandrat på vår jord!
Å, tänk att just jag fick ha honom som pappa, vilken ofantlig lycka!
Inga-Lill
