FARMORSMINNEN

Inga-Maj, Eric och 2-årige Arne.

LJUSET.

 

Jag ser hur ljusen brinner ut, jag ser hur varje liv tar slut.

Dom strålande bloss som lyste för oss,

tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort, hur tiden alltid är för kort.

Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv,

tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet i natt

och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd, och jag såg att nya stjärnor föds,

så fast det var natt var det ändå inte svart.

Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström

men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till och skymningstimman tiger still.

Vill jag vara ett bloss för dom som följer oss,

en tid, ett ljus på deras stig.

En tid, ett ljus i deras liv.

                                                               Björn Afzelius

Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlas i farmor Inga-Majs lägenhet för att delge varandra minnen, och hitta minnessaker, stora eller små, som är värdefulla för var och en...

Hos oss finns nu en liten byrå, ("... som ALLTID funnits", säger Arne) ett vackert stort fat, broderade dukar plus lite annat smått och gott, och så farmors skor förstås...

... de står under den lilla skamfilade  pallen, som Arne och hans bror Lasse så ofta satt på när de var små, och på vilken våra barns ( Cornelia och Tobias) små slitna och väl använda träskor står. 

.... Vill jag vara ett bloss, för dom som följer oss,

en tid, ett ljus i deras liv...