onsdag 3 april 2013

UR DIMMAN-IN I SOLSKENET!


För nästan exakt två veckor sedan fick jag (Inga-Lill) ett telefonsamtal från Norrahammars Vårdcentral; ett samtal som jag hade bävat inför; "Jag har resultatet från din skiktröntgen på dina lungor här, du har en förändring på din högra lunga." Det kändes som om jag tappade fotfästet och gled in i en dimmig bubbla... Skulle jag ha lungcancer!? Jag som aldrig varit i närheten av en cigarett, det är ju äldre storrökande herrar som brukar drabbas av, inte jag!!!

Bara en timma tidigare hade jag stått på Förskolans gård och pratat med enhetens  rektor; "Hur ser du på framtiden?!", sa hon lite skämtsamt. "Jo", svarade jag, "jag ser ljust på framtiden! Jag tar vikariatet april ut!" "Tack", sa hon och försvann ut genom grinden...
En timma senare kom så telefonsamtalet och då packade jag ner alla mina grejer i min kasse, nu kändes det totalt oväsentligt att jobba och tjäna pengar, nu ville jag bara hem... Hem till alla dom som betydde allra mest för mej... Det var dom som så klart framträdde, mina nära och kära och vänner, att min jacka inte var av senaste snitt eller att byxorna stramade över magen var helt ointressant...
...och de kommande veckorna jag kräktes ut min oro, min sorg, ångest och förtvivlan till alla de som orkade lyssna...
... och det orkade de ALLA, och de lyssnade om och om igen...och genom sitt lyssnande lindrade de min oro, ångest och förtvivlan.
På natten grät jag; Jag vill inte dö, jag vill inte dö! Och min älskade man fanns där och han höll om mej och tröstade...
Och först  nu förstod jag hur Arne känt/känner det inför alla sina resor till Akademiska Sjukhuset i Uppsala; inför alla dessa  besked som han får/fått... Och först nu förstod jag, att det är en himmelsvid skillnad mellan att stå bredvid och försöka uppmuntra och stödja, och att vara den som får beskedet...
Tänk, det tog 28 år för mej att förstå! Men det är ju inte så konstigt, man kan inte helt förstå det man inte upplevt själv!
En natt planerade jag min begravning; och det blev till slut ganska komiskt, och det var inte att vi till slut skrattade... "Jag vill ha en vanlig kistbegravning" sa jag "Nä"sa Arne "jag tycker det är så jobbigt när man sänker ner kistan i jorden" "Men det där med att kremeras" fortsatte jag, " det kan ju inte va så kul att åka in där i värmen!" "Är det bättre att ha en massa maskar som kryper på en då!" undrade Arne... "Men dom kommer ju inte på direkten när man kommer ner i jorden, man hinner ju dö först liksom..." Diskussionen blev nu lite smått komisk, så vi avslutade det hela.
 
Så kom då dagen idag, när jag skulle till Sjukhuset och träffa en lungläkare. Uttröttad efter en sömnlös natt, stapplade jag upp tidigt på morgonen full av oro... Min mobil låg på bordet och jag såg att det kommit ett SMS sent på kvällen innan... Det var från en av det mest betydelsefulla människorna i mitt liv, nämligen mitt barnbarn Amanda..."Hej mormor! Skulle bara säga att jag tänker jättemycktet på dej har bett att det ska gå så bra det kan i morgon... Du är världens bästa mormor! Älskar dej massvis! Puss och kram!" Det utlöste genast gråtknappen förstås!
 
Det kändes som om jag skulle kräkas när vi kom till Lungmedicinkliniken, men se där fanns min kloka och förnuftiga svägerska... (som jobbar där) och efter att ha pratat med henne så kändes det genast lite bättre... och när Arne och jag en stund senare satt öga mot öga med en lugn och kunnig lungläkare, och jag fick beskedet "Det är inget oroväckande", så kändes det som musik i mitt inre och en mycket tung sten lämnade mej med orden "Är det verkligen sant!?"
"Något" finns dock på lungan, och det ska förstås utredas, men just nu känns livet helt annorlunda mot vad det gjort de senaste två veckorna...
 
TACK ALLA UNDERBARA MÄNNISKOR SOM STÅTT VID MIN SIDA OCH LYSSNAT OCH OCH STÖTTAT... NI ÄR GULD VÄRDA!
 
 
Igår, när jag som hastigast sprang in på ICA, så fick jag se Olivträdet! Finns det något vackrare än ett Olivträd! Nå´n idé att köpa det, undrade mitt inre jag... Jo men det klart! För hur var det den där visa människan sa? Jo... "Om världen så går under i morgon, så planterar jag mitt äppelträd i dag!" 
För mej blev det ett olivträd!!!

KRAM PÅ ER!!! 
                                                Inga-Lill
   

6 kommentarer:

  1. Så fantastiskt fint och bra du skriver om vånda och väntan på besked,som man inte vill ha,inte vill eller kan ta till sig ,vända och vrida på allt i sin närhet.Lycka till med ditt olivträd och god bättring för dig önskar jag som följt din blogg emellanåt.

    SvaraRadera
  2. Åh, så skönt med lite positiva besked! Väntan och ovisshet måste vara hemskt. Svårt att föreställa sig, även om du beskrev det väldigt bra. Önskar en fin vår, kanske med lite sol och värme till slut!

    SvaraRadera
  3. sjusoverskan3 april 2013 15:02

    Kramelikram och lycka till!!!
    Håller alla tummar jag har!
    Inger

    SvaraRadera
  4. Tack för goa´och värmande kommentarer!
    Kram! Inga-Lill

    SvaraRadera
  5. Så fint skrivet, nästan så du tryckte på min "gråtknapp". Kan mycket väl förstå din vånda. Så skönt att ha så många som stöttar och hjälper dig.
    Nu önskar jag dig all lycka med undersökningen och ditt olivträd.
    Kramiz.

    SvaraRadera
  6. Ditt sätt att skriva och berätta, berör verkligen, så även min "gråtknapp" som Maggan skrev.
    Håller tummarna att allt kommer gå bra framöver och att våren värmen kommer till oss alla, för det behöver både olivträdet och vi nu efter denna snörika vinter.
    Kramizar

    SvaraRadera