torsdag 17 oktober 2013

OROLIG-ROLIG


OROLIG - ROLIG...
... två så lika ord, men med så olika innebörd!!!

Den sista tidens händelser har fått mina känslor att gå på högvarv, min oro och ängslan har farit runt i    kroppen likt en stor äcklig spyfluga, som hysteriskt och planlöst vimsat runt, för att sen stanna upp och tystna några sekunder, och därefter fara runt som en vettvilling igen...

Och fastän det hänt roliga saker, så är det som om den där oroligheten på något sätt har överskuggat de där roligheterna...
 
Samtidigt som min lilla mamma blev mer och mer oförmögen att klara sin vardag själv, så närmade sej ett besök på Akademiska sjukhuset för Arne. Och allt eftersom dagarna gick, så stegrades min oro, både för mamma och för det besked Arne skulle få. Min oro var dubbel...
  Bara några dagar innan resan till Akademiska, fick mamma  komma till ett korttidsboende, och när jag kramade om min förvirrade och oroliga lilla mamma den där måndagsmorgonen för att åka med Arne till Uppsala, så kändes det som om halva mitt jag ville stanna hos mamma och den andra halvan följa med min älskade (och orolige) man till Uppsala! Våra barn, Cornelia och Tobias, lovade att hälsa på sin mormor varje dag medan vi var borta... Det lindrade min oro för mamma...



Just de där sekunderna, när man sitter i det lilla rummet på Akademiska, öga mot öga med den vänlige professor Kjell Öberg, och han klickar fram all information på datorn på de prover som Arne tagit några veckor tidigare, ja, då känns det som om tiden stannar upp och man vågar knappt andas...så säger han orden... "Det ser väldigt bra ut! Det finns inga tumörer alls på levern..." Då känns det som om man inte riktigt kan ta till sej orden, det blir liksom tomt i huvudet, och det känns som om den där oroligheten som  man tampats med en längre tid, lämnar kroppen i småportioner...

Så sätter vi oss i husbilen och åker ner till Stockholm och Tantolunden... och fördriver några dagar i huvudstaden med diverse roligheter...


Fotografiska förstås, där vi bl.a. ser Pieter Hugos brutala Afrikabilder...


 After Work på ProCenter, där det vimlade av fotografer, kända som okända...


Vernissage på Galleri RALF, där Mia Galde ställde ut sina bilder. Här fick Arne, till sin stora glädje, en givande pratstund med den trevlige fotografen/författaren Micke Berg!


Besök på Galleri KORN, där vi såg den utställningen "111 nyanser av livet" Fina bilder av Magdalena Taubert!


Och så Kulturhusets minifotoutställning, där unga fotoelever fritt fått tolka olika yrkeskategorier...
Här ett litet urval...

 FRISÖR

 
 KOCK

FLORIST 



Och sist, men inte desto mindre viktigt, fick vi krama om vårt älskade barnbarn Amanda och hennes kompis Stina!


Hur trevligt  vi än hade det i Stockholm, och hur många nya roliga och givande bekantskaper vi än fick stifta, så gnagde den där eländiga oroligheten för min lilla mamma  i mitt inre...  
Och när vi efter några händelserika och hektiska  dagar styrde kosan hem mot Småland igen, så suckade Arne: "Man skulle bo i Stockholm, där händer det lite i alla fall!!!" Men på den punkten var jag inte riktigt ense med min man!

                                                                                                          Inga-Lill



6 kommentarer:

  1. Så fint du satt orden på det som händer där inne i ditt huvud och hjärta. Vi har inga föräldrar kvar i livet men gläds åt våra barnbarn som ger oss nya barn att älska och njuta av. Tyvärr så påminner de en ju också om att vi nu börjar bli till åren vi med. Än så länge har vi hälsan och kan åka ut i vår husbil och nu ser vi fram emot att får göra vår 4:e tur ner mot södern och värmen. Kramar till er båda, tack vare er så åker vi för andra gången mot Marocko :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det finns trots allt mycket att glädjas åt i livet som de älskade barnbarnen förstås! Åsså en och annan Marockoresa... Ha det riktigt gott och en härlig resa!
      Kram! Inga-Lill och Arne

      Radera
  2. Du har en bra förmåga att beskriva oron. Vi är mitt uppe i den. Ändå så glädjande att ny fick ett positivt besked på akademiska! Där föll en stor sten. Kramar Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för värmande tankar!

      Kram! Inga-Lill

      Radera
  3. Vilket skönt besked på Akademiska! (Kände oron själv när jag läste...) Hoppas att det blir bra för din mamma oxå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för värmande tankar!

      Kram! Inga-Lill

      Radera